Igår var det Internationella Kvinnodagen. Dagen till ära satt vi i Miljöpartiet i Finspång och diskuterade hur vi ska lägga upp vår budget för Finspångs kommun för att rädda kommunanställda, vilka ju främst är kvinnor, från uppsägning och arbetslöshet.
Nu på morgonen läste jag en artikel om Margot Wallström på BBC:s webbsajt och det fick mig att fundera. Att mina funderingar tog den vändning de gjorde beror på att jag är arbetslös och att mina barn därmed enligt Finspångs komuns regeler inte får vara på förskolan mer än 3 timmar per dag. När jag hörde om ett flyttat politiskt möte nu på morgonen trodde jag alltså att jag inte skulle kunna delta. Men personalen på förskolan, givetvis kvinnor, ställde upp och var flexibla så att jag ska kunna gå ändå.
Alltså gick min tanke genast till föräldraskap och politik. Att vara politiker och ha ett familjeliv är svårt, inte bara för kvinnor. Men likförbannat är det ingen som frågar mej hur det är att både vara pappa och politiker. Sådana frågor får bara kvinnor, som om det bara är kvinnor som är föräldrar. Och det gör mig arg - och den ilskan ger en bra utgångspunkt för att anlägga ett feministiskt synsätt på problemen i vårt samhälle.
