onsdag 11 mars 2009

Klimatomställningarna är en möjlighet - inte ett hot

Moderatrgeringen fortsätter att motarbeta effektiva åtgärder för att kraftigt reducera de svenska utsläppen av fossil koldioxid. Varför, måste man ju fråga sig. Det kan väl inte vara så att moderater inte förstår att petroelum är en ändlig resurs som faktiskt är på väg att ta slut, och att omställningen til ett fossilfritt samhälle måste ske förr eller senare?


Saken är ju den att det måste göras nu om det ska gå att undivka en fullständig klimatkatastrof. Man kan inte vänta tills oljan är slut med att göra något åt fossilbränsleberoendet.


Hur kommer det sig att högerpolitikerna är så kapitalt oförmögna att se de åtgärder som är nödvändiga ur klimatpolitisk synvinkel som fantastiska möjligheter till utveckling? Moderaterna som påstår att dom är så bra på ekonomi och omhuldar företagens rätt att tjäna pengar så till den grad att de gärna åsidosätter våra individuella fri- och rättigheter?


För så är det nämligen: en omställning av samhället till en fossilbränslefri framtid representerar en utvecklingspotential utan motstycke i världshistorien. Det finns visserligen exempel från historien men inga som kommer i närheten av klimatomställningarnas globala potential.


Men låt mig ändå illustrera med ett historiskt exempel: För 70 år sedan ställdes ett helt land om från fossilbränslen till inhemska bränslen. Människor cyklade, gick eller åkte spårvagn och rälsbuss till sina jobb. De få bilar som rullade vidare gick på biobränslen. Omställningen tog mindre än två år, och det försprång detta land hade över resten av världen när krisen var över varade i över tjugo år. Landet heter Sverige.


Under andra världskriget gick alla privata bilar på inhemska biobränslen - gengas. Människor tog sig till jobbet till fots, på cykel, med spårvagn eller med tåg. Den snabba omställningen från fredsekonomi till krigsproduktion tog mindre än två år och krävde bara en begränsad utgivning av försvarsobligationer. Efter två år var omställningen klar och staten behövde inte längre låna av svenskarna.


Visst satt man i en lite bättre sits när det gäller spårtrafiken - det fanns ett tiotal städer med spårväg och järnvägsnätet i södra Sverige var dubbelt så finmaskigt mot idag - men idag är vi betydligt rikare som nation och behöver ju inte samtidigt lägga pengar på militär rustning. Om vi lägger manken till kan vi även idag ställa om vårt samhälle snabbt.


Och det är ju i en sådan situation som vi är i idag som riktiga satsningar på offentlig infrastruktur behövs. Både för att vi sitter i en ekonomisk kris som vi tar oss ut med den stimulans offentliga investeringar innebär, och för att klimatpolitiken kräver en omställning av transportsystemet från vägarna till järnvägarna, spårvägsspåren och fartygen.


Parallellen till andra världskriget tar inte slut där. Poängen med att göra omställningen snabbt är att vi då får ett ofantligt försprång gentemot resten av världen som motsvarar det försprång vi hade gentemot resten av Europa efter 1945. Resten av världen måste också ställa om från fossil-ekonomi till hållbar ekonomi. Om vi gör det först kan vi dels exportera vår expertis och på så vis gynna handel och samfärdsel. Och dels kan vi, när andra länder kämpar för att ställa om från petroleum när tillgången på olja sinar, lugnt luta oss tillbaka med vår omställning redan genomförd.


Att göra omställningarna av vårt samhälle nu och snabbt är alltså inte bara nödvändigt ur klimatsynpunkt. Det är också ett fantastiskt tillfälle att stimulera den svenska ekonomin och det svenska samhället, och att ge oss själva ett försprång gentemot resten av världen som säkerligen varar minst lika länge som de goda tiderna efter 1945.

måndag 9 mars 2009

Den politiska kompassen


Jag hade en konversation på Facebook med en av mina FB-vänner, för övrigt också bloggare, och hon tipsade mej om en tredje dimension på den politiska kompassen. Det verkade ju ball, så då kör vi då:

Mina resultat blev -8,50 Economic, -8,05 Social och +9,67 på demokrati och medborgerliga frihetsskalan. Jag hoppas att det inte är någon av mina vänner som förvånas att jag ligger långt nere till vänster på kompassen och högt upp på demokratimätaren? Fast någon riktig tredje dimension är det ju inte eftersom de där mer specifika "FRA och IPRED"-frågorna egentligen inryms i den tvådimensionella kompassens skala. Kul var det i alla fall!

Föräldraskap och politik

Igår var det Internationella Kvinnodagen. Dagen till ära satt vi i Miljöpartiet i Finspång och diskuterade hur vi ska lägga upp vår budget för Finspångs kommun för att rädda kommunanställda, vilka ju främst är kvinnor, från uppsägning och arbetslöshet.

Nu på morgonen läste jag en artikel om Margot Wallström på BBC:s webbsajt och det fick mig att fundera. Att mina funderingar tog den vändning de gjorde beror på att jag är arbetslös och att mina barn därmed enligt Finspångs komuns regeler inte får vara på förskolan mer än 3 timmar per dag. När jag hörde om ett flyttat politiskt möte nu på morgonen trodde jag alltså att jag inte skulle kunna delta. Men personalen på förskolan, givetvis kvinnor, ställde upp och var flexibla så att jag ska kunna gå ändå.

Alltså gick min tanke genast till föräldraskap och politik. Att vara politiker och ha ett familjeliv är svårt, inte bara för kvinnor. Men likförbannat är det ingen som frågar mej hur det är att både vara pappa och politiker. Sådana frågor får bara kvinnor, som om det bara är kvinnor som är föräldrar. Och det gör mig arg - och den ilskan ger en bra utgångspunkt för att anlägga ett feministiskt synsätt på problemen i vårt samhälle.

Kvinnodagsfundering